Den kanske största stötestenen för konservativa kristna när man skall samsas med mer "progressiva" krafter inom kyrkan är helighet. Om man vördar skriften och söker stöd i den krockar det väldigt när man är allt för tramsig och nedvärderande i förhållande till den. Om man söker sin identitet i traditionen och försöker jobba med sig själv och de dogmer kyrkan hållit för sanna under lång tid blir det provocerande när man blir förklarad som omodern eller där man snabbt och utan reflektion grundad i tradition och bibel vill göra omfattande förändringar i kyrkans lära och praxis. Finner man frid, rytm och glädje i helig liturgi blir det larm som lågtröskelverksamhet, liturgiska innovationer som clowner, politiskt korrekt nyspråk som att ta bort alla fraser som innehar begreppet Herre, slarvig liturgi som när prästerna inte firar mässan med glädje och engagemang eller där man byter ut eller helt utesluter bärande delar i mässan utifrån att man inte förstår, outhärdligt. Den gudstjänst som firas kan helt enkelt inte samexistera på samma tid och plats. Eller det kan samexistera om det finns en gemensam respekt för liturgin. Detta säger jag för att jag har sett både liturgiska innovationer - på alla sätt, lågtröskelverksamheter, osv., inom den trygga ramen av en tydlig högkyrklig liturgi.
Frågan kokar i det här fallet ned till vad jag behöver. Jag behöver fira Gudstjänst på mitt sätt. Jag kan inte kräva att alla skall fira på mitt sätt, jag behöver inte säga att andra gör fel, men jag måste erbjudas en plats där det firas en mässa jag kan känna mig hemma i. Helig liturgi är lätt att riva ned och svår att bygga upp då det kräver något av församlingen - att den agerar församling enligt mitt sätt att se på församlingen. Det är så jag vill gestalta kyrka och finns inte platsen för mig att göra det kan jag inte se det hela som min kyrka.
När en ny präst, nya påbud eller dylikt förändrar situationen i en annan riktning kan jag kämpa för det som är eller flytta på mig. Jag har funderat mycket på hur man skall agera i detta men kommer inte fram till något bra svar. Finns det en struktur i en församling tänker jag dock att man, som ny medlem, vare sig man är avlönad eller bara besöker, får försöka smälta in i församlingen som den är innan man förändrar. När detta inte händer och maktutövningen går utöver dialog är det lätt att hamna i skyttegravar. Detta tror jag är vad som händer i kyrkan på riksplanet. Ofta kämpar åtminstone jag för att jag inte ser något alternativ kvar att fly till. Saken är att man likväl har förlorat det man ville kämpa för. Den liturgi som en gång var, för att ta det exemplet, försvinner och ersätts av konflikt. Man kan hoppas på omvändelse och dialog men det enda man faktiskt kan styra är sin egen omorientering.
Börjar det komma clowner i min högmässa kan jag alltså söka dialog men får om den vägen inte är möjlig hitta ett annat sammanhang.
Reträtten till korset är en central del av C. S. Lewis Caspian, prins av Narnia. Mina behov är inget absolut men det finns för var och en frågor det inte går att kompromissa om och, tänker jag, även för kristendomen om den fortsatt skall kallas kristendom. Det som är heligt fyller oss med vrede då det kränks. Där kan vi stå och där kan vi kämpa, men ingen seger är garanterad.
Ytterst står korset. Det får vi falla ned inför, eller korsfästas på, då vi kämpat tills all kraft är slut. Där får Herren bära och själv vara huvud för det rike vi försöker kämpa för i egen kraft. Där kanske riktig efterföljelse kan börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar