Enhet med varandra och med Kristus har alltsedan Jesu förbön, som återges i Johannesevangeliet, varit något som åtminstone stora delar av kristenheten kämpat med. Hur man tolkar enhet, och hur man prioriterar densamma, är olika. Man kan tänka att man har en organisatorisk enhet, en kyrka med en ämbetslinje, eller en läromässig enhet, där alla delar en gemensam trosbekännelse. Vidare kan man se gemenskapen som en metafysisk dylik med en gemensam Ande som verkar eller som en mer abstrakt kategorigemenskap där kristna kan vara lite vad som helst. Man verkar också kunna substituera en specifikt kristen gemenskap med en religiös, en världsvid eller varför inte hela universum som en enhet inför eller i Gud. Vi kan nog ändå vara överens om att enhet bland kristna är något gott.
Utifrån våra definitioner ser vi nog alla personer som inte hör hemma utifrån läromässiga kriterier som för otydlig eller gentemot traditionen svävande lära, eller kanske mot värden man uppfattar som självklara i kärlekens ljus. Vi kanske vill placera människor där vi inte ser andlighet eller en överdriven och missriktad dylik utanför. Vi kanske ser andras gränser och drar gränser mot gränsdragarna.
Mänskligt sett är det naturligt att tillhöra en flock med en ledare, ett normsystem, ett utanför och ett innanför. Där trivs vi och inordnar oss. Som konservativ kristen kan jag känna mig hemma och stabilt inom ramarna för traditionen. Både inom ortodoxa och romerskkatolska kyrkan skulle jag kunna inordna mig utan större problem. Likväl befinner jag mig utanför dessa organisatoriskt och läromässigt varför jag logiskt måste anta att frälsningen sträcker sig längre ändå. Jag delar andliga erfarenheter med människor över hela jorden men kan egentligen inte säga att Anden saknas hos någon. Jag kan tycka att enhetsupplevelser med allt levande, tingen och alla folk faller utanför den traderade kristna tron men kan inte vara säker på att det inte är min egen oandlighet som begränsar mitt synfält.
Vad är då kvar? Jesus Kristus och relationen till denne. Relationen mellan mig och Gud får vara primär och får sedan omfatta allt fler och allt mer. Jag kanske har svårt för det läromässigt felaktiga, det trångsynta och rent ut sagt dumma men sett med Jesu ögon faller ett annat ljus på. Det finns kanske behov, eller om inte annat ett kors att bära. Så kan vi leva, röra oss och vara till i Honom.
Det tar inte bort vårt ansvar för dem som väljer att följa någon av oss. Det tar inte bort vårt ansvar att fortsätta tradera tron och sprida den vidare.
Den som läst sin bibel vet dock att Jesus inte alltid var vän och mild. Det fanns gånger då han sade den obehagliga sanningen och band piskor för att driva ut månglare ur templet. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar