2: Helighet

Den kanske största stötestenen för konservativa kristna när man skall samsas med mer "progressiva" krafter inom kyrkan är helighet. Om man vördar skriften och söker stöd i den krockar det väldigt när man är allt för tramsig och nedvärderande i förhållande till den. Om man söker sin identitet i traditionen och försöker jobba med sig själv och de dogmer kyrkan hållit för sanna under lång tid blir det provocerande när man blir förklarad som omodern eller där man snabbt och utan reflektion grundad i tradition och bibel vill göra omfattande förändringar i kyrkans lära och praxis. Finner man frid, rytm och glädje i helig liturgi blir det larm som lågtröskelverksamhet, liturgiska innovationer som clowner, politiskt korrekt nyspråk som att ta bort alla fraser som innehar begreppet Herre, slarvig liturgi som när prästerna inte firar mässan med glädje och engagemang eller där man byter ut eller helt utesluter bärande delar i mässan utifrån att man inte förstår, outhärdligt. Den gudstjänst som firas kan helt enkelt inte samexistera på samma tid och plats. Eller det kan samexistera om det finns en gemensam respekt för liturgin. Detta säger jag för att jag har sett både liturgiska innovationer - på alla sätt, lågtröskelverksamheter, osv., inom den trygga ramen av en tydlig högkyrklig liturgi.

Frågan kokar i det här fallet ned till vad jag behöver. Jag behöver fira Gudstjänst på mitt sätt. Jag kan inte kräva att alla skall fira på mitt sätt, jag behöver inte säga att andra gör fel, men jag måste erbjudas en plats där det firas en mässa jag kan känna mig hemma i. Helig liturgi är lätt att riva ned och svår att bygga upp då det kräver något av församlingen - att den agerar församling enligt mitt sätt att se på församlingen. Det är så jag vill gestalta kyrka och finns inte platsen för mig att göra det kan jag inte se det hela som min kyrka.

När en ny präst, nya påbud eller dylikt förändrar situationen i en annan riktning kan jag kämpa för det som är eller flytta på mig. Jag har funderat mycket på hur man skall agera i detta men kommer inte fram till något bra svar. Finns det en struktur i en församling tänker jag dock att man, som ny medlem, vare sig man är avlönad eller bara besöker, får försöka smälta in i församlingen som den är innan man förändrar. När detta inte händer och maktutövningen går utöver dialog är det lätt att hamna i skyttegravar. Detta tror jag är vad som händer i kyrkan på riksplanet. Ofta kämpar åtminstone jag för att jag inte ser något alternativ kvar att fly till. Saken är att man likväl har förlorat det man ville kämpa för. Den liturgi som en gång var, för att ta det exemplet, försvinner och ersätts av konflikt. Man kan hoppas på omvändelse och dialog men det enda man faktiskt kan styra är sin egen omorientering.

Börjar det komma clowner i min högmässa kan jag alltså söka dialog men får om den vägen inte är möjlig hitta ett annat sammanhang.

Reträtten till korset är en central del av C. S. Lewis Caspian, prins av Narnia. Mina behov är inget absolut men det finns för var och en frågor det inte går att kompromissa om och, tänker jag, även för kristendomen om den fortsatt skall kallas kristendom. Det som är heligt fyller oss med vrede då det kränks. Där kan vi stå och där kan vi kämpa, men ingen seger är garanterad.

Ytterst står korset. Det får vi falla ned inför, eller korsfästas på, då vi kämpat tills all kraft är slut. Där får Herren bära och själv vara huvud för det rike vi försöker kämpa för i egen kraft. Där kanske riktig efterföljelse kan börja.

1: Enhet

Enhet med varandra och med Kristus har alltsedan Jesu förbön, som återges i Johannesevangeliet, varit något som åtminstone stora delar av kristenheten kämpat med. Hur man tolkar enhet, och hur man prioriterar densamma, är olika. Man kan tänka att man har en organisatorisk enhet, en kyrka med en ämbetslinje, eller en läromässig enhet, där alla delar en gemensam trosbekännelse. Vidare kan man se gemenskapen som en metafysisk dylik med en gemensam Ande som verkar eller som en mer abstrakt kategorigemenskap där kristna kan vara lite vad som helst. Man verkar också kunna substituera en specifikt kristen gemenskap med en religiös, en världsvid eller varför inte hela universum som en enhet inför eller i Gud. Vi kan nog ändå vara överens om att enhet bland kristna är något gott.

Utifrån våra definitioner ser vi nog alla personer som inte hör hemma utifrån läromässiga kriterier som för otydlig eller gentemot traditionen svävande lära, eller kanske mot värden man uppfattar som självklara i kärlekens ljus. Vi kanske vill placera människor där vi inte ser andlighet eller en överdriven och missriktad dylik utanför. Vi kanske ser andras gränser och drar gränser mot gränsdragarna.

Mänskligt sett är det naturligt att tillhöra en flock med en ledare, ett normsystem, ett utanför och ett innanför. Där trivs vi och inordnar oss. Som konservativ kristen kan jag känna mig hemma och stabilt inom ramarna för traditionen. Både inom ortodoxa och romerskkatolska kyrkan skulle jag kunna inordna mig utan större problem. Likväl befinner jag mig utanför dessa organisatoriskt och läromässigt varför jag logiskt måste anta att frälsningen sträcker sig längre ändå. Jag delar andliga erfarenheter med människor över hela jorden men kan egentligen inte säga att Anden saknas hos någon. Jag kan tycka att enhetsupplevelser med allt levande, tingen och alla folk faller utanför den traderade kristna tron men kan inte vara säker på att det inte är min egen oandlighet som begränsar mitt synfält.

Vad är då kvar? Jesus Kristus och relationen till denne. Relationen mellan mig och Gud får vara primär och får sedan omfatta allt fler och allt mer. Jag kanske har svårt för det läromässigt felaktiga, det trångsynta och rent ut sagt dumma men sett med Jesu ögon faller ett annat ljus på. Det finns kanske behov, eller om inte annat ett kors att bära. Så kan vi leva, röra oss och vara till i Honom.

Det tar inte bort vårt ansvar för dem som väljer att följa någon av oss. Det tar inte bort vårt ansvar att fortsätta tradera tron och sprida den vidare.

Den som läst sin bibel vet dock att Jesus inte alltid var vän och mild. Det fanns gånger då han sade den obehagliga sanningen och band piskor för att driva ut månglare ur templet. Fortsättning följer.

Prolog

Fälttecken har till uppgift att identifiera och samla trupper i strid. De lyfts upp och tillåts förkroppsliga det högre så till den grad att en soldat i strid hellre kan ge sitt liv än att fälttecknet, kanske en flagga i tyg, faller i fiendens händer.

Symeon såg att barnet i templet skulle bli ett tecken som väcker strid. Ett tecken att samlas kring och identifieras med men som också skiljer ut och splittrar. Strid har vi följaktligen fått både inom och utom gruppen.

Under detta tecken önskar jag utifrån ett konservativt svenskkyrkligt perspektiv skriva för enhet och transcendera den politiska och ideologiska klyfta som går som ett svärd genom den bedjande kyrkans hjärta.


Ett blad vänds och en blank sida framträder. Den förra sidan är inte glömd men det vita arket ger nya möjligheter att definiera om och söka nya vägar.

Till detta hjälpe mig Gud!